Liksom många andra dvärghundsraser så drabbas även papillon av patella luxation ibland. På framsidan av lårbenet finns en fåra och i den glider ett eget ben, knäskålen, (patella). Den hålls på plats med kraftiga senor som slutar i en utväxt på skenbenet.
Dessutom hålls knäskålen på plats av ledband på var sida, så att den kan glida upp och ned i fåran på lårbenet utan att dras ut åt sidan. Om ledbanden blir för slappa eller
fåran som knäskålen ligger i är för grund, kan knäskålen åka ut över kanten (patella luxation). Patella Luxation kan vara ärftlig eller orsakas genom olycka.
På papillon kontrollerar man knälederna vid tidigast ett års ålder. Du hjälper rasen och uppfödarna i bekämpningen av patella luxation om du låter en veterinär kontrollera knälederna på din papillon och skickar in resultatet till Papillon-Ringen!!

Undersökningen av knälederna är mycket enkel och gör inte ont på hunden. Patella luxation graderas i olika grader:
Grad: HD-röntgen - vad betyder alla bokstäver? HD grad A HD grad B HD grad C HD grad D öåä"A =Normala höftleder (= nuvarande ua) - Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen "A", tillägget "utmärkta höftleder" får de hundar som har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med övriga inom rasen. B =Nästan normala höftleder (=nuvarande ua) - Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B". C =Höftleder lindrig dysplasi (=nuvarande grad I) - Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan. D =Höftleder måttlig dysplasi (=nuvarande grad II) - Är en måttlig dysplasi, höftledshålan är märkbart grund. Ledhuvudet passar in dåligt och går lätt att skjuta ur läge. E =Höftleder kraftig dysplasi (=nuvarande grad III och IV) - Är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan. Ledhålan är mycket grund." (förut hette det Ua, grad I, grad II, grad III och grad IV) Det med två bokstäver menar du A-B då? Det betyder i så fall att hunden har A höfter på ena sidan och B på den andra höften. I hunddata står det då att hunden har B höfter då man tar den som är "värst" B =Nästan normala höftleder (=nuvarande ua) - Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B". C =Höftleder lindrig dysplasi (=nuvarande grad I) - Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan. D =Höftleder måttlig dysplasi (=nuvarande grad II) - Är en måttlig dysplasi, höftledshålan är märkbart grund. Ledhuvudet passar in dåligt och går lätt att skjuta ur läge. E =Höftleder kraftig dysplasi (=nuvarande grad III och IV) - Är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan. Ledhålan är mycket grund." (förut hette det Ua, grad I, grad II, grad III och grad IV) Det med två bokstäver menar du A-B då? Det betyder i så fall att hunden har A höfter på ena sidan och B på den andra höften. I hunddata står det då att hunden har B höfter då man tar den som är "värst"

En papillonvalp föds precis som alla andra valpar utan tänder. De första mjölktänderna bryter fram vid omkring två veckors ålder och tanduppsättningen är helt utvecklad vid ungefär åtta veckors ålder. Medan en vuxen hund ska ha 42 tänder så har en valp i regel 28 stycken. Tidpunkten för de permanenta tändernas frambrytande påverkas av flera olika faktorer. Små raser får i regel sina permanenta tänder något tidigare än stora raser och tikar får dem något tidigare än hanar. De permanenta tänderna bryter igenom successivt.

Hos dvärghundsraser är det inte helt ovanligt att någon eller några mjölktänder sittre kvar och inte ramlar ( främst framtänder och hörntänder). Om dessa tänder inte tas bort så kan de leda till att hunden får ett bettfel, men de kan också orsaka inflammation i tandköttet och vävnaden runtomkring. Kvarsittande mjöltänder bör med andra ord tas bort av en veterinär.

En papillon skall ha ett så kallat saxbett, vilket är den typ av bett som är korrekt hos de flesta raser. Saxbett innebär att framtänderna i överkäken sitter mitt framför framtänderna i underkäken. Dessa två rader med framtänder ska vidröra varandra samtidigt som underkäkens hörntänder ska sticka upp framför hörntänderna i överkäken och ligger i mellanrummet mellan framtänderna och hörntänderna i överkäken. Första kindtanden i överkäken pekar mellan första och andra kindtanden i underkäken och så vidare bakåt. En papillon skall dessutom, enligt rasstandarden, ha ganska kraftiga tänder.

Under tandlossningen så kan det hända att öronen kan bli mjuka och fladdriga och till och med ramla ner. För det mesta så brukar de ställa sig upp igen. Det händer också att en papillon är sen med att få upp öronen och det finns de som har varit uppemot året innan öronen har rest på sig. Det kan också hända att valpen i samband med tandlossningen plötsligt blir rädd för något som den inte har reagerat på förut, den får en släng av "spökålder".

Papillon, liksom andra dvärghundsraser, drabbas lätt av tandsten och gör man inget åt detta så kommer de också att drabbas av tandlossning. Därför är det viktigt att man regelbundet borstar tänderna på sin hund. Skulle den få tandsten så rekommenderar jag att du uppsöker en veterinär som kan ta bort den, om du inte kan skrapa tänderna själv med hjälp av en tandskrapa.

Papillonvalpar föds med en mjuk fluffig päls. Vid ungefär 4-6 månaders ålder fäller de sin valppäls som då ersätts av en något grövre vuxenpäls. Under den här perioden kan pälsen bli så tunn att man ser skinnet på en del ställen. Efter fällningen så fylls pälsen i med vuxen päls. Den andra stora fällningen kommer sedan vid cirka ett års ålder. En Papillon har ingen underull och fäller i allmänhet mer eller mindre under hela året. Tikar som inte är steriliserade fäller i regel också i samband med löpet. Det är med andra ord ingen ras för de som inte vill ha hundhår på kläderna. Pälsen på en vuxen Papillon skall vara silkesmjuk och ligga slätt utmed kroppen. Inte alla hundar har samma längd på pälsen. Idealet anses vara medellängd. En hund i bra kondition kan ha ca 7,5 cm lång päls på manken och ca 15 cm på svansen och pälsen har i regel nått sin fulla längd i två-års åldern. Grundfärgen är alltid vit med fläckar som kan vara av vilken färg som helst utom leverfärgad.

PRA är förkortning av Progressiv Retinal Atrofi, dvs fortskridande förtvining av näthinnan. Sjukdomen, som finns hos många olika hundraser, är ärftlig och resulterar i att hunden långsamt helt eller delvis tappar synen.

Ögats uppbyggnad:

Näthinnan sitter längst bak på insidan av ögat, och innehåller speciella celler som kallas sinnesceller. Dessa celler absorberar ljuset som fokuseras på dem genom ögats lins, och konverterar detta ljus genom en serie av kemiska reaktioner till elektriska nervsignaler. Nervsignalerna från näthinnan sänds genom synnerven till hjärnan, där de tolkas som bilder. Näthinnans sinnesceller delas in i stavar, som ger förmågan att uppfatta svagt ljus och se i mörker, samt tappar, som möjliggör synförmåga i dagsljus och förmåga att urskilja olika färger.

Sjukdomsförloppet:

PRA påverkar vanligen tapparna i första stadiet, och stavarna i senare stadier av sjukdomen. I sjukdomens tidigare stadier, blir den påverkade hunden nattblind. Den tappar förmågan att justera sin synförmåga till dunkelt ljus. Detta märks bl a genom att hunden vid gång i svag belysning stöter i saker och ting, samt att hunden kan börja känna sig otrygg när den är ensam i mörker. Därefter försämras även hundens synförmåga även i dagsljus. Allteftersom synförmågan försämras, anpassar sig hunden till sitt handikapp förutsatt att omgivningen ej förändras och att den ej ställs inför situationer som kräver bra syn. Samtidigt som försämringen sker blir pupillerna allt mer utvidgade, vilket förorsakar en märkbar glans i hundens ögon samt att linserna i ögonen blir dunkla och ogenomskinliga, vilket resulterar i grå starr (s k katarakt). Man kan med instrument också se en minskning i diametern och förgreningsmönstret av näthinnans blodkärl, samt en krympning av synnervens huvud. När väl dessa förändringar uppträder hos hunden, finns dock vanligen redan signifikanta tecken på bristande synförmåga.

Framtidsutsikter:

De flesta hundar med PRA blir så småningom helt eller delvis blinda. Äldre och erfarna hundar med ett välutvecklat minne, hörsel- och luktsinne kan dock i trygg och oföränderlig miljö leva ett gott liv som helt eller delvis blind. Eftersom drabbade hundar av rasen Papillon ofta utvecklar sjukdomen väldigt långsamt, och är något till åren komna när synen börjar försvinna, märker inte alltid hundägaren att hunden ser dåligt. Man tror att det är åldern som tar ut sin rätt. Hur får hunden PRA? PRA är en ärftlig recessiv sjukdom, vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen skall uppkomma hos avkomman. Likaledes blir, då en sjuk hund har två kopior av den defekta genen, all dess avkomma minst anlagsbärare. Hur upptäcker man PRA? PRA diagnostiseras vanligen genom s k ögonlysning. Ögonlysning innebär att veterinären, efter utvidgning av hundens pupiller med hjälp av ögondroppar, tittar in i ögonen med hjälpa av ett speciellt instrument. Ögonlysning görs endast av särskilt utbildade veterinärer, och när hunden har uppnått minst ett års ålder. En ögonlysning visar endast att hunden ej har PRA för tillfället. Hunden kan mycket väl komma att utveckla PRA senare i livet, eller vara anlagsbärare av sjukdomen utan att själv vara sjuk. Eftersom ett friskhetsintyg avseende PRA endast gäller i ett år, bör en avelshund ögonlysas flera gånger under sitt liv. Man kan även undersöka ögonen med elektroretinografi, ERG. Detta är en dyrare elektrisk mätning av näthinnefunktionen, som kräver att hunden är nersövd. Ett normalt ERG utesluter med stor sannolikhet att hunden har PRA eller kommer få det senare i livet. Det utesluter dock inte att hunden är anlagsbärare av PRA, eller kommer drabbas av framtida katarakter. Hunden bör vara minst 18 månader vid ERG-undersökningen för att resultatet ska kunna användas i samband med registreringen hos SKK.

Åtgärdsprogram:

Man kan inte behandla PRA. För att begränsa risken för att få en hund som lider av PRA har Svenska Kennelklubben (SKK) på Papillon-Ringens begäran infört ett genetiskt hälsoprogram avseende ögonundersökningar för rasen Papillon. Detta innebär att alla ögonlysningsresultat redan sedan 1994 registreras centralt av SKK. Registrering hos SKK kan ej heller ske för avkomma efter:

föräldradjur som ej ögonundersökts inom ett år före beteckning,
föräldradjur med PRA (avelsförbud för hunden själv),
föräldradjur som tidigare producerat avkomma med PRA (avelsförbud för förälder till PRA-hund),
föräldradjur som är avkommor till djur med PRA (avelsförbud för PRA-hundens alla tidigare producerade avkommor).
Eftersom sjukdomen är progressiv, dvs utvecklas med tiden, bör man vänta till hundarna i vart fall är i tvåårsåldern innan de går i avel (se Papillon-Ringens Uppfödaretiska rekommendationer under menyval "Avel"). Helst bör denna åtgärd kombineras med en förnyad ögonundersökning av avelsdjurens föräldrar vid 4-5 års ålder.